jag kommer ihåg när mina fötter sluta fungera
det var då jag var tvungen att acceptera
kanske det här är slutet ...
men kanske var det bara början
på något nytt
ja , jag kommer ihåg hur mina händer börja skaka
kunde inte sätta på mig kläder med knappar
inte gå i klackar
och kommer ihåg när du smörjde läppglans
på mina läppar , aldrig känt så intimt och fint
när du tog fram kläder till mig som en stylist
omtanke , sympati och empati det är vad jag kände
och för ett öde som mitt , det värmde
hur min mun har glömt bort smaken
och hur du var tvungen att torka mig om baken
så här ung och kände mig jättedum
borde kunna göra allt det här själv
men det fanns inga andra alternativ
ensamheten i karantän
kröp in under mitt skin djupare än min epilepsi
och jag är glad du gjorde en tragedi till magi
som skulle ända upp som , poesi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar