värsta galoppen

 jag är så glad jag mötte er på ålderdomshemmet
 var lite tveksam i början men nu tror  jag hittat hem 

 eller till the full house , because that was i like to call us 

  hur jag var rädd för 95 åriga människan eller nått 

  men jag vet hur gamla människors ska tas 

  eftersom jag tog hand om min mormor back in the days 

  till slut grow den äldre damen på mig när jag satt och rita av henne

  är inte den bästa men hon vart glad för det porträttet 

  och med tiden lärde jag det är bra att godo se de gamlas behov

  det vart nästan som en reinkarnation in henne , for i vissa stunder

   så jag själen av min mormor , mindes att alla behöver support 

  bara så svårt når omgiven givit typ upp 

   

 hur hon fann fel  i allt , undrade när hon skulle få se sin son 

 eller tala med sin bortgångna make , hur hon inte visste var hon

 var men alltid hade svar på tal , ja jag saknar även hur hon sprang 

 längst korridoren , snabbaren än blixten , kan knappt hålla ryggen uppe

 gammal men ingen att räkna  ut , hur hon springer där med rullstolen

 värsta galoppen 

 får mig känna mig ganska lat här i rullstolen