jag ramla ur rullstolen , hur du gav mig den där blicken fick mig tro jag är kär , aldrig sett en kille här , du kan få hela världen men du valde min scen att jobba i , älskar hur fick mig känna mig fin när jag kände mig fulast i världen , hur brutalt det var att lämna - ville aldrig komma men sen jag mötte dig , har jag känt mig hemma . hur du är bättre konstnär är den där konstnären som jag brukade hylla men han bara såg mig , falla - men jag gillar hur du tar mig för den jag är och hur jag glömde bort varför var här !
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar